Klimattoppmötet i Glasgow är bara ett par dagar bort. Mötet är det viktigaste på länge, för vi har bara sett början på klimatkrisen. För det som vi klimatforskare har varnat för i årtionden händer nu. Extremväder och naturkatastrofer som skördar dödsoffer har varit ett faktum i fattiga utvecklingsländer länge, men börjar nu bli allt vanligare även i Europa. Bara under detta år har översvämningar i Tyskland och Belgien dödat hundratals samtidigt som bränder och extremhetta har dominerat Grekland, Italien och Spanien.
Det pågår här, och det pågår nu.
Men ändå finns det en sak som EU, dess medlemsländer och alla andra länder i världen har gemensamt – de gör alla alldeles för lite för att stävja klimatkrisen. Såväl dess orsak som konsekvenser hanteras inte som utmaningen förtjänar. Klimatomställningen är det viktigaste politiska projekt vi har framför oss. Det är kampen för att alla människor ska utvecklas inom ramen för planetens gränser, snarare än att drabbas av konsekvenserna av att ett fåtal förstör för ett flertal. Det är kampen för dem som inte har en röst.
Men världsledarnas handlingsförlamning blev alltmer uppenbar när FN:s klimatpanel IPCC i somras presenterade den första delen av sin sjätte stora rapport. Det blev smärtsamt uppenbart att ingenting hade förbättrats sedan tidigare rapporter. Klimatforskningen har varit tydlig sedan den första IPCC-rapporten för snart trettio år sedan. Men politiken är otillräcklig – och för varje år som går, krymper vår koldioxidbudget, och sannolikheten för att vi ska lyckas begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad minskar snabbt.
COP26 i Glasgow – det finns ingen tid att förlora
Det är av yttersta vikt att världens ledare samarbetar internationellt för att tillsammans lösa vår tids stora ödesfråga. Klimattoppmötet COP26 i Glasgow som går av stapeln under första halvan av november är ett unikt tillfälle att gå från ord till handling. Vad som blir allt tydligare är att COP26 kan vara den allra sista chansen världens ledare har på sig att förhindra de allra värsta effekterna av klimatförändringarna. Som officiell delegat för den gröna gruppen är mina krav tydliga. Världens ledare måste gå från vackra ord och löften om nollutsläpp, till konkreta utsläppsminskningar i linje med Parisavtalets mål.
Det här är den gröna gruppens krav på världens ledare:
- Vi måste behålla 1,5 gradersmålet inom räckhåll. Utsläppen ökar fortfarande över hela världen. Det måste få ett slut. Alla länder i världen och alla sektorer måste kraftfullt och resolut höja sina ambitioner. Förändringar som måste ske nu, under detta årtionde. För de som redan drabbas är klimatkrisen redan här. EU måste leda vägen i klimatomställningen.
- Höjda ambitioner betyder slutet för den fossila eran. Kolet och oljan måste stanna i marken. Den fossila eran ska förpassas till historien. En total utfasning av kol, olja och gas måste stå högst upp på dagordningen. Vi måste även se över de finansiella systemen, subventionerna och investeringarna för att stoppa alla flöden till fossila projekt. Även här kan EU leda vägen.
- Femåriga tidsramar. Parterna måste säkerställa femåriga klimatmål för att vi ska kunna agera i tid. Länder som inte anpassar sina åtaganden utefter vad som krävs ska ställas till svars. Även inom EU finns länder som vill ha längre tidsramar, vilket är oacceptabelt.
- Implementera artikel 6 i Parisavtalet med regler som utesluter dubbelräkning och användning av gamla krediter från Kyoto-perioden och som säkrar skydd av mänskliga rättigheter. Artikel 6 handlar om att länderna ska samarbeta för att minska utsläppen genom marknadsbaserade mekanismer. Det omfattar bland annat handel med utsläppsminskningar. Tyvärr är många av världens största utsläppare starka kritiker till artikeln, och vill bygga in kryphål och gräddfiler i reglerna, vilket föranledde att de rekordlånga förhandlingarna under förra klimattoppmötet avslutades utan framgång.
- Alla konsekvenser kommer inte gå att förhindra – vi behöver ordentligt stöd för att hantera det oundvikliga Även om vi minskar utsläppen är negativa konsekvenser av klimatförändringarna oundvikliga, särskild i länder som redan är hårt drabbade. En grupp som kallas “the Santiago network” ska leda arbetet med hur vi ska minimera, undvika och återhämta sig från skador och förluster med tekniskt stöd. Deras rekommendationer måste implementeras och tillräckliga resurser måste tillföras.
EU:s egna klimatmål måste höjas innan vi pekar finger
För ett par veckor sedan höll EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt årliga tal till unionen. Det blev dessvärre smärtsamt uppenbart att EU är nöjda med sina nuvarande ambitioner. Att vi har gjort vårt. Det kunde inte vara längre från sanningen. Hon säger sig vilja leva upp till Parisavtalet och pekar på allvaret i situationen i IPCC:s rapport, men om von der Leyen menar allvar med att lyssna på forskningen måste EU göra betydligt mer än vi gör idag.
För när medlemsstaternas nationella åtaganden analyseras visar det att utsläppen snarare ökar. Alla länder måste lämna in rapporter till FN inför toppmötet för att visa hur de ämnar leva upp till Parisavtalets mål. För att vara i linje med våra åtaganden måste utsläppen till 2030 minska med 45 procent. När NDC Synthesis Report presenterades i september visade det sig att utsläppen istället ökar med 16 procent. Det är fullkomligt oacceptabelt. Enligt FN leder nuvarande nationella åtaganden till 2,7 graders uppvärmning till år 2100.
Misslyckandet är ett faktum
Ska EU kunna vara världsledande i klimatomställningen måste våra klimatmål höjas. Enligt Climate Action Tracker skulle temperaturen stiga med tre grader till slutet av århundradet om hela världen antog vår klimatpolitik. Det finns ingen motsättning, snarare tvärtom, mot att andra länder ska göra mer. För varför ska länder som Kina, Australien och Brasilien göra mer om inte ens EU bedriver en trovärdig klimatpolitik? Fiaskot från Ursula von der Leyens tal till unionen kan inte vara hur EU ska uppfattas på COP26. Man ska inte kasta sten om man bor i ett glashus.
Klimaträttvisa nu
Sanningen är att det är vi i den rika delen av världen som är ansvariga för klimatkrisen. Den rikaste procenten i världen släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Det måste vara grunden i vår klimatpolitik. Världens fattiga och världens unga bär minst skuld, men drabbas värst av klimatförändringarna.
Därför måste vi i den rika delen av världen stå för kostnaderna för omställningen i utvecklingsländer. Redan 2009 lovade den rika delen av världen att varje år bidra med 100 miljarder dollar i klimatfinansiering. Det löftet har aldrig uppfyllts. Miljöpartiet i Sveriges regering har lyckats säkerställa en fördubbling av klimatbiståndet och vi gröna kämpar för att alla länder ska följa efter. Till 2023 vill vi att hälften av dessa pengar ska gå till klimatanpassning. Kvinnor är särskilt utsatta och drabbas alltid hårdast av kriser. Såväl Parisavtalets jämställdhetsplan, som EU:s, måste vara i centrum vid utformningen av klimatpolitiken.
Pär Holmgren, EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och officiell delegat till klimattoppmötet COP26 i Glasgow.